Astas kåserier från 2007 och framåt

Astas kåserier från 2007 och framåt

19N15 39W42

ResebrevPosted by Christina Hamnqvist 2016-04-04 17:11:44
Det stora äventyret är förvånansvärt oglamoröst. Jag vaknar och går upp till frukosten, äter, borstar tänderna. Sitter vakt i styrhuset. Äter lunch. Städar om det är städdag. Lagar mat om det är byssa-dag. Lägger patiens. Diskar. Tittar på vågorna, flygfiskarna, stjärnorna. Stjäl godis i akterförrådet. Läser gamla veckotidningar på norska. Skriver lite i loggboken. Undrar om det inte är dags att gå och lägga sig. Sätter igång fläkten. Sover. Vaknar och går upp till frukosten, äter, borstar tänderna...

Vi är på väg med lastbåt över Atlanten. Vi har passerat oljeriggar på Nordsjön, glimmande i natten som upplysta sagoslott. Vi har gått i den täta trafiken i Engelska kanalen med stora fartyg tätt inpå oss om styrbord och babord. Alla gick fortare än vi med våra modesta 8 knop.
Vi har guppat omkring i Biscayabukten och försökt hålla tallrikar och fat på bordet. Vi har anlöpt Teceira, en ö i Azorerna, och sett valar, delfiner och havssköldpaddor på vägen. Nu är vi halvvägs till Venezuela.
Longituder och latituder smyger sig förbi oss och havet är stort och djupt och fullt med varelser och hemvister som vi inte har en aning om. Horisonten är obruten dag efter dag. Stjärnorna är otaliga, klumpar ihop sig i hopar och högar och vintergator. Fullmånen kastar långa skuggor på däck. Egentligen är hela situationen så fantastisk att den inte går att ta till sig riktigt. Så jag undrar om det inte är dags att gå och lägga sig nu. Det kan bli en lång, hård dag i morgon också, i skuggan, i värmen - med ännu en frukost på väg till Söderhavet.



  • Comments(0)//astasblogg.fanskapet.se/#post157

22N55 33W40

ResebrevPosted by Christina Hamnqvist 2016-04-04 17:10:41
Flygfiskarna kommer svischande över vågorna med ett febrilt virrrrr och skvätter iväg över havet. Ibland är det bara en, ibland kommer hela flockar farande med sina kolibrivingar utspärrade över vattenytan.

Två stackare förirrade sig upp på däck och upptäcktes en morgon av kapten. Stela och med uppspärrade munnar låg de på lit de parade hela dagen. Det fanns inte en man ombord som kunde avstå från att ta dem och köra flygplan - vrrroom voosch. Med ett generat leende. Boys got to be boys.
Flygfiskar ser ut som strömmingar i färg och storlek, men med stora, runda, svarta ögon och ett par elegant ribbade vingar som de flyger oväntat långt med. Om det inte kommer en våg i vägen förstås. Då försvinner de för en bråkdel av en sekund och studsar sen vidare åt ett annat håll, virrrrrrrrrrrr.
Det har kommit fler och fler för varje dag vi går söderut. Första dagen vi såg dem var det lika märkvärdigt som att se en val blåsa ut på några sjömils håll. Fotografen ombord klagade bittert på att han inte hade fått se dem heller. Flygfän.
Jag antar att flygandet är en förfinad form av flyktstrategi när det kommer större, hungrigare, fiskar i havet. Eller så är det bara skönt med luft under vingarna. Kanske kan de själva landa rakt i maten efter en flygtur.
Men de borde öva på själva landningen. Det är en skam att de, efter en elegant flygning - gärna med några fräcka glidningar i kurva, kraschlandar på mage och försvinner i ett plums. Allt annat än graciöst. Magplasket har fått ett nytt ansikte.



  • Comments(0)//astasblogg.fanskapet.se/#post156

21N45 34W22

ResebrevPosted by Christina Hamnqvist 2016-04-04 17:09:58
Livet tar sina egna vägar i byssan på en rullande skorv. Härom dagen begick tekannan harakiri och slog ihjäl sig i vasken. Glas lever farligt. Till och med stekspaden fick sig en släng av sleven och gick helt sonika av.

-Den bästa stekspaden, sa stewardessen med en farlig glimt i ögat.
-Dog på sin post, sa jag allvarligt.
Kapten tittar oroligt i soppåsen varje gång han går förbi för att se vad som kostat pengar den här dagen.
Men vi lär oss. Vi hittar nya, fiffiga lösningar på problemet med överdriven sjögång. Ett gott råd - cykelstroppar. De kan användas till att hålla kastruller på plats, hålla skåpdörrar öppna så att de inte står och slår en i huvudet hela tiden när man försöker ställa in porslinet, och är överhuvudtaget bra att surra saker med. Däremot hjälper den inte när man ska fylla och tömma diskmaskinen. Den har å andra sidan en tendens att tömma sig själv. På durken.
Men den verkliga räddaren i nöden heter slingerduk. Slingerduk består av små gröna gummikuddar, cirka 2 mm i diameter, hopsvetsade till en löpande yta. Med en slingerduk håller man det mesta på plats. Vi har med vördnad sett ett dukat bord svaja 45 grader med middagsdukningen helt intakt. I början hade vi den på några få strategiska punkter. Numera draperar sig slingerduk över alla plana ytor, diskbänken inkluderad. Vi vet inte hur vi skulle klara oss utan den. Slingerduken. För slingriga skorvar. Så är det när man är på utflykt på världshaven.



  • Comments(0)//astasblogg.fanskapet.se/#post155

21N10 34W55

ResebrevPosted by Christina Hamnqvist 2016-04-04 17:09:10

Livet som svenska ombord på ett fd norskt fartyg med en i stort sett norsk, och manlig, besättning kan ha sina sidor. Svenskvitsarna susar genom luften.

Ska de säga, tänker jag surt. Landet som flödar av regler och avgifter. Hur kan en norrman göra sig lustig över någonting svenskt och samtidigt betala kolsyreavgift? Skälla på Sverige och samtidigt betala löjliga matpriser, dubbelt så mycket för bilarna och pilsnern och cigarretterna? (Vad norska regeringen tar in på tobak och alkohol törs inte en syndig människa tänka på.)
-Sverige är storebror, tröstar han mig pedagogiskt när jag står i byssan och kokar av ilska. Vi har lillebrors-komplex. Så har det alltid varit.
Jaha, tänker jag. Det är så det är. Det är som med Stockholm och Göteborg. Vi retar livet ur oss på de dryga Stockholmarna. De förstår ingenting för de tänker sällan på att det finns ett Sverige utanför tullarna. Kommer de på det så tycker de bara att det är lite gulligt. Göteborgarna pratar så mysigt.
Norrmännen har det likadant. De ser på svensk teve och vet vad som händer i allsvenskan och snusar Generalen. Vi får texta minsta lilla inslag på norska i rutan, och vilken dagstidning med självaktning bevakar Vikings kamp för silvret, trots att de har en svensk tränare?
Men jag är långsint och svensk och ser att hämnden kommer. Förråden sinar. Karbonaderna sjunger på sista versen. Fiskkakorna gick åt på Azorerna. På Rarotonga får ni ingen brunost, pilutta er.



  • Comments(0)//astasblogg.fanskapet.se/#post154

16N25 45W39

ResebrevPosted by Christina Hamnqvist 2016-04-04 17:08:21

Sova ombord är en sak för sig. Det är varmt. Det bullrar. Motorn som stånkar och går dygnet runt genererar stora kvantiteter värme som hade varit bra att ha på Barents hav men som här nere, på väg till ekvatorn, känns ganska överflödig.

I början hjälpte fläktarna. Alla installerade sina fläktar hurtigt och raskt när temperaturen började ligga stadigt över tjugo. Frusna nordmän svettas ymnigt.
Men det var bara början. Kvicksilvret kröp stadigt uppåt. Tjugofem, tjugosex, tjugosju. Idag är det lite över trettio grader, disigt och med en lätt, varm bris. Det var det igår också, och i förrgår.
Nu hjälper inte viftandet från fläkten längre. Den sopar bara runt varm luft och får kabinen att kännas som ett gammaldags torkrum.
Fotografen släpade desperat ut madrassen på däck och försökte hitta Morfeus rike. Bara för att upptäcka att det är fuktigt. Runt 85 procent. Och obekvämt. Andre maskinisten sover konstant, överallt, dygnet runt, draperad på vad som finns av soffor, bänkar och underlag. Det är lite störande. Men säkert en fungerande taktik.
Mot bullret hjälper inte mycket. En extra kudde över örat dämpar en del. Å andra sidan verkar man vänja sig vid det också.
Som kompensation för eventuell sömnbrist har vi tidszonerna. Titt som tätt ska klockan flyttas tillbaka en timme och så får vi en timme extra att dröna på nästa morgon. Det är mycket uppskattat. Känns tryggt på något sätt. Det jag förlorar i kvalitet får jag i alla fall tillbaka i kvantitet.



  • Comments(0)//astasblogg.fanskapet.se/#post153

12N52 68W55

ResebrevPosted by Christina Hamnqvist 2016-04-04 17:07:42
Vi har lämnat Isla de Margarita utanför Venezuelas kust och stannat till på en liten obebodd ögrupp - Islas de las Aves. Det är en i raden av flera ö-grupper som kantar kusten. Hit kommer invigda och dyker bland korallreven.

Flera av öarna är bara bränningar i vattenytan. Skimrande i solen, med kritvita kantband av fin korallsand, ligger de som grynnor i det turkosgröna vattnet. Andra är större och gömmer sina invånare i laguner och tät vegetation.Vi smög oss in med dingen i ett av mangroveträsken. De häckande sjöfåglarna tittade förvånat på oss. Jag tyckte de vände sig till grannarna och sa förtrytsamt "Och det här som brukade vara ett anständigt ställe". Vita duntussar till ungar flaxade irriterat på vingarna och undrade var maten höll hus. Puttrandet av utombordsmotorn blandade sig med okända läten, knirpanden och tjattranden. Till slut kom en loj attack på inkränktarna. Fotografen fick en vitprickig rygg. Men det blev inte mycket mer av det. Värmen och friden tog överhanden.
Men nu är det slut på sötebrödsdagarna, Robinson- och Fredags-liv. Nu är det sjömansvardag igen. Ett ben till Panama på cirka fyra dygn. Vi har en slör som gör livet slingrigt för oss och jag kan inte få den ur huvudet. Jag nynnar den till disken medan porslinet rasslar och stormkrokarna klapprar.
"Måste vägen till Curacao gynga så? Ursäkta kapten att jag sjynga så....Till Curacååå, låta gyngan gååå..." För det gör den. Vägen till Curacao gyngar. Jag undrar om Povel visste det när han skrev den. Eller om orden bara kändes bra i rytmen liksom.



  • Comments(0)//astasblogg.fanskapet.se/#post152

08N56 79W29

ResebrevPosted by Christina Hamnqvist 2016-04-04 17:06:59
Vi har passerat Panama-kanalen. Efter många veckors grubblerier och funderingar på hur länge vi skulle behöva ligga ankrade, skräckhistorier om byråkrati, papper och gatuvåld, kom vi till Christobal, fick ombord den jovialiske lotsen, gick in i första slussen, Gatun locks, på utsatt tid så vi knappt hann rigga kamerorna och sen var vi på väg. Rationellt och elegant.

Efter de fyra första slussarna föll mörkret och vi stävade ut i den stora insjön, Gatun lake. Naturen är fantastisk till och med i slussområdena. Otaliga trädsorter samsas på strandkanterna. Det låter djungel, precis som på teve. Det luktar träd och skog och mylla. Och sötvatten. Jag parkerade mig på norska ambassaden, en gammal läderfåtölj på övre däck som norrmännen tror att de har ensamrätt till bara för att de tejpat upp en norsk flagga där, och satt uppe tills vi gått igenom hela kanalen. Vi drogs av rostfria tåg backe upp och backe ner, tittade på små byar och övergivna kajer, och lyssnade ett tag på ett lokalt band som spelade i en barrack vid Pedro Miguel-slussen, strax innan Miraflores-sjön.
Det är ett imponerande bygge. Redan 1534 funderade spanjorerna på möjligheten att bygga en kanal här. Fransmännen började 1880 men fick ge upp efter tjugo år.1903 tog amerikanarna över och 1913 stod den klar.
Sex timmar efter att vi gick in i den första slussen spottade kanalen ut oss i Panama-bukten. Gatubelysningen i Balboa försvann bakom oss. Där ute är det andra stora havet. Och för första gången kände jag mig mycket långt hemifrån.



  • Comments(0)//astasblogg.fanskapet.se/#post151

00S00 93W41

ResebrevPosted by Christina Hamnqvist 2016-04-04 17:06:10
Det här var bättre än nyårsafton var vi rörande överens om. En del av oss hävdade till och med att det var bättre än millenniet. Jag menar, hur många passerar ekvatorn varje dag på väg från Egersund till Avatiu? Plötsligt kände vi oss inte som ett loppätet manskap utan som en exklusiv skara äventyrare på väg någonstans. Kamerorna klickade och videofilmerna rullade och styrman tutade högtidligt i mistluren. GPS:en och radarn gick långsamt över från 00N00 till 00S00 och vi var över ekvatorn.

Ja ja, säger garvade sjömän. Så rart att de uppskattade det. Men det här var en alldeles märkvärdig dag på många sätt. Vi passerade ekvatorn en gråmulen dag. Termometern hade pressat sig upp till hela 18 grader. Havsvattnet låg runt 19 grader. Efter det fuktiga, heta bandaget som Karibien och Panama lindat in oss i är detta polartemperaturer. En kall svensk sommardag, på ekvatorn. När vi funderat på det ett tag dök lösningen upp. Fimbulvinter. Istiden är på väg, och nu är det Stilla havet som får ta smällen och inte stackars Skandinavien. En bok som cirkulerat ombord är Erlend Loes "L" om ett gäng gutter som drar iväg på en expedition till Cook Islands. De ska bevisa att Polynesien befolkades av indianer som kom på långfärdsskridskor över Stilla havet under den förra istiden. Problemet är bara att det inte verkar ha varit någon istid här nere förut. Vi har kommit gåtans lösning på spåren. Det blir istid här också. Om några dygn kommer vi, med den här takten på temperatursänkning, att vara ner på O och efter det är det bara en tidsfråga innan det fryser till ordentligt. Men innan dess ska vi döpas efter Neptunii alla regler, så nu gäller det att klä sig varmt.



  • Comments(0)//astasblogg.fanskapet.se/#post150
Next »